Ja vad ska man säga
Jag kan helt enkelt inte sluta, jag menar - jag gillar verkligen att skriva av mig, eller egentligen gör jag inte det för jag gillar inte obekväma frågor. Vilket det lätt blir när man väljer att skriva av sig. Denna gången är jag uttråkad. Uttråkad och för tillfället ensam. I en obekväm situation om man får säga så. Jag är som det är nu, ganska obekväm och jag skriver i gåtor. Men det är kanske lika bra för att få slippa dem här dumma frågorna.
Eller är det kanske nu man får obekväma dumma och mindre värda frågor? När man väljer att inte skriva rakt på sak vad som kretsar i ens huvud? Jag låter allt vara osagt. Dem närmsta vet även om dem inte förstår så vet dem. Jag låter det vara så, jag vill inte känna mig underlägsen, även om jag vet att jag är det och alltid har varit det. Så försöker jag att inte känna den känslan, för trots denna känslan, så vet jag om att jag är jävligt stark, men jag är för snäll, jag är för snäll för att säga ifrån och för snäll för att ta fram den här starka känslan, som får mig att lufta upp huvudet högt och gå vidare. En svår situation var det va? Ni förstår ingenting, för ni är inte mina närmsta, även om dem närmsta är väldigt få så är det bara dem som vet hur jag mår och jag låter det vara så
dock har jag en liten känsla av att ni förstår men inte gör något åt det.. Så vi alla låter det vara ogjort.
Eller är det kanske nu man får obekväma dumma och mindre värda frågor? När man väljer att inte skriva rakt på sak vad som kretsar i ens huvud? Jag låter allt vara osagt. Dem närmsta vet även om dem inte förstår så vet dem. Jag låter det vara så, jag vill inte känna mig underlägsen, även om jag vet att jag är det och alltid har varit det. Så försöker jag att inte känna den känslan, för trots denna känslan, så vet jag om att jag är jävligt stark, men jag är för snäll, jag är för snäll för att säga ifrån och för snäll för att ta fram den här starka känslan, som får mig att lufta upp huvudet högt och gå vidare. En svår situation var det va? Ni förstår ingenting, för ni är inte mina närmsta, även om dem närmsta är väldigt få så är det bara dem som vet hur jag mår och jag låter det vara så
dock har jag en liten känsla av att ni förstår men inte gör något åt det.. Så vi alla låter det vara ogjort.
Kommentarer
Trackback
