Söta lilla rara underbara
Nu ska jag återigen ta tag i mig själv, i mitt liv. Har legat på latsidan nu någon månad och det får räcka. Ska påbörja min utbildning och skaffa mig nya skor och packa mig iväg till en stad där jag ska bosätta mig tills jag blir grå och skrynklig sen ska jag in på ett äldreboende i happaranda och intala mig själv att jag har levt ett lyckligt liv.
Nej okej, om vi ska vara lite smått seriösa nu istället, jag orkar inte längre gå hemma utan någon direkt inkomst. Jag ska påbörja min utbildning som kommer resultera i att jag startar eget och lever i min drömvärld som jag så länge drömt om. Nej men gah, det går inte att vara seriös. Jag ska med andra ord ta på mig kängorna och börja vandra mot det riktiga vuxenlivet som jag ska leva med en lite gnutta ungdom i. Jag vill inte bli gammal och graskig, jag vill bara komma på benen igen och det ska jag göra nu med eller utan er.. Sen får vi se hur långt jag kommer och vart jag hamnar men utbildningen ska jag lägga ner mitt hjärta och min själ i. Pusstjao
Ja vad ska man säga
Eller är det kanske nu man får obekväma dumma och mindre värda frågor? När man väljer att inte skriva rakt på sak vad som kretsar i ens huvud? Jag låter allt vara osagt. Dem närmsta vet även om dem inte förstår så vet dem. Jag låter det vara så, jag vill inte känna mig underlägsen, även om jag vet att jag är det och alltid har varit det. Så försöker jag att inte känna den känslan, för trots denna känslan, så vet jag om att jag är jävligt stark, men jag är för snäll, jag är för snäll för att säga ifrån och för snäll för att ta fram den här starka känslan, som får mig att lufta upp huvudet högt och gå vidare. En svår situation var det va? Ni förstår ingenting, för ni är inte mina närmsta, även om dem närmsta är väldigt få så är det bara dem som vet hur jag mår och jag låter det vara så
dock har jag en liten känsla av att ni förstår men inte gör något åt det.. Så vi alla låter det vara ogjort.
